Jag älskar vardagsbetraktelser. Det jag ser, som förmodligen går alla andra förbi. Kanske för att 2014 är en era då smartphones har gjort oss till dumma människor. Det kan också bero på att jag är den enda som har platsen bakom dem på spårvagnen som hulkar sig fram på Linnegatan, som gör det lätt för mig att betrakta dessa två.
Han, tveklöst från Medelhavet. En klockren kopia av Javier Baderm, men uppskattningsvis hälften så gammal. Skogshuggarlooken (sammanträffandevis en rutig flanellskjorta på), med grov benstomme som gör honom till en karl - håriga armar och stora händer. Yvigt, brunt hår och ögonfransar jag personligen och nog varenda tjej jag känner hade dödat för.
Tar tag i henne och kysser hennes hals, viskar upprepade gånger saker i hennes öra, viskningar som smeker henne längs ryggraden bland hennes långa lockar. Hon som är mörkt jorddgubbsblond, och har en vit silkeslen hud. Hon är ingen Scarlett Johansson, men samtidigt så är hon lika mycket perfektion. Klassiskt vacker, jag hoppas hon är medveten om det. Det ryker en oskuldsfullhet ur henne men med hennes sällskap kan man lista ut att så är nog inte fallet. Hans framfusighet och förmåga att ta tag i henne. Dra henne till sig, hålla rund hennes späda ansikte och våldsamt kyssa. Han är stor, hon är liten. Och gud så fantastiskt vacker.
De är passionerade. Blickar ut över staden och pekar beundrande på de vackra byggnader som susar förbi utanför regnstänkt fönster. Dessa sekelskiftespampar i tegel och sten med genomtänkta och välarbetade detaljer som får ett turisthjärta att klappa för den vackra stad de besöker, men som oss andra bara är en väg hemåt. Något att passera. Som vi inte ser mer som en dimma.
De är förälskade, åtrår varandra, de älskar förmodligen varandra och MED varandra, och ingen annan är fysiskt deltagande. Han drar sina bestämda fingertoppar försiktigt över hennes bröst, hon flämtar av att kåtheten snart får henne i tusen och en miljon bitar. Han behöver inte ens hålla fast henne, hon är i hans grepp ändå. De bråkar säkert ibland, de brusar upp sig och kastar porslin. Sedan släcker de lampan och rör vid varenda millimeter av varandras kroppar tills extasen är ett faktum - precis samtidigt i evighetssekundera som hon skakar ut den starkaste av orgasmer så kommer han kraftfullt inuti henne. Herregud så bra sex dessa människor har.
Jag önskar att jag vore lite mer en exotisk Penelope Cruz, men endast den mörka hårfärgen ger oss någon lilkhet. Jag älskar vardagsbetraktelser, att se på från avstånd, att fantisera, tänka och att se människor som något annat än medpassagerare i sätet framför. Människor blir automatiskt intressanta om man väljer att se dem intressanta. Som individer, personligheter. Att läsa kroppsspråken, gissa blickar. Det är lite den grejen som gör att vår värld inte går sönder av bitterhet och egoism, att ha förmågan att se andra människor, om än bara helt och fullkomligt anonymt under en kort spårvagnsresa.
Vi är alla människor även under den nakna huden. Även om det bara är i någons fantasi, så är vi alla helt fantastist intressanta människor på något sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar